Jag fick dessa meddelande av dom två kvinnorna på en måndag och en tisdag förmiddag. 

Min tanke va då att : inte kommer tv ta kontakt med oss!

 

 

På onsdag samma vecka strax efter 13,00 ringer telefonen. Det va ett nr som jag inte kände igen men jag svarar och i andra änden hör jag att hon säger: Hej Veronica det här är Erika från Sofias Änglar.!!

 

Ni har blivit anmäld till Sofias Änglar som du kanske vet, jag skulle vilja veta mer om eran historia. Har du tid att prata en stund? Jag: ÖÖÖÖ nja, nä, jo eller ja men det har jag väll.... jag tittade på klockan och berättade att jag skulle hämta Ronja på dagis kl 14,00. Erika sa att det här ska inte behöva ta så lång tid 

 

Hon bad mig berätta om vad som har hänt ( jag blev så ställd av att dom ringde mig så jag frågade vad hon ville veta) Pusst vilken dålig kommentar! Jag undrade om de ville veta vad som hänt Ronja eller om jag skulle dra hela historien sen långt tillbaka. Och de ville veta allt. Så jag började berätta från början.... 

 

Oj sa hon och blev tyst, jag antecknar det du säger. Klockan blev 13,40, 13,50, 14,00 och vi pratade än. Jag började bli lite stressad då jag tänkte att dom väntar på mig på dagis.

 

Klockan blev 14,10 och hon säger att: Vi vill gärna veta mer och ni går vidare till nästa etapp vilket innebär att ni ska filma er själva och er familj.  Skulle ni kunna filma erat hus och er tillsammans samt var för sig och skicka in det till mig så jag kan få det så fort som möjligt. Senast måndag morgon då jag kommer till jobbet vill jag ha ert material. Jag ska försöka få till det tills dess svarade jag.

 

Vad skulle du tycka om att vara med i TV då? Och mitt svar blev att det här är för Ronjas skull och skulle vi ha sådan tur att få komma med så är det ett super bra sätt att nå ut till andra människor med detta syndrom, så ja jag tycker det är jätte bra.

 

 

Å herregud, hur ska jag få Per och Emil att ställa upp på det här tänkte jag.... 

 

Först vägrade båda två men till sist ställde de upp för Ronjas skull. Linn kunde inte komma hem till oss innan vi skulle filma så hon fick berätta och filma själv om vad som hänt samt hur hon mår idag. Och hon gjorde en video som gjorde både mig och Per rörd till tårar. Älskade barn. Jag blir så tagen av hennes video så jag gråter bara jag tänker på den nu. 

 

Vi fick en lathund på mail samma dag. Där stod allt vad de ville veta i både bild och video. Det va väldigt många frågor som vi skulle svara på. Vi fick faktiskt skriva ner stödord för att inte missa något viktigt. När man sitter så där framför kameran och säger några meningar, tycker man själv att vi berättat allt som går att berätta. Vi blev så nervösa framför den jädra telfonkameran som vi skulle sätta upp framför oss. 

 

Men efter att vi svarat på de flesta frågor och berättat lite till från hjärtat så blev det väldigt många videoklipp, Erika sa till mig att vi inte skulle filma längre än 3 min på varje klipp så det blev mååånga klipp. HAHAHAHA.

Jag fick på söndag kväll hjälp av Linn med att ladda upp alla filmer och bilder för att kunna skicka in det. Det slutade med att jag satt uppe nästan hela natten för att ladda och skicka iväg.

 

 

 

Det va en otrolig jobbig helg då allt drogs upp igen för mig. Jag grät många gånger under dom dagarna, men det va troligen behövligt. Jag har fortfarande många tårar kvar att fälla men på något sätt visar man inte det utåt. Jag sa till Per i helgen som var, det känns som att jag har mamma bredvid mig hela tiden.

 

Hon känns så levande att jag inte kan gå vidare och acceptera hennes död.  Därför är beskedet över Ronjas Syndrom på något sätt undanstoppat i mina känslor och jag ser bara dagen och inte framtiden med henne. Men sorgen jag har vad gällande Ronja och hennes syndrom kommer upp till ytan lite då och då den med . Jag blir helt matt och förstår inte hur jag ska ta mig igenom all sorg på stående ben. Men jag har den lyckan att glädjas åt alla mina tre barn och en särbo som älskar mig. Det får ge mig styrka att öppna ögonen varje dag.

 

 

Iallafall , när alla bilder och videos va inskickade va det bara att vänta. Herregud vilken väntan det blev. Vi diskuterade detta ämne nästintill dagligen hemma. Det va den ständiga frågan om jag hade hört något, men nej inget svar. Så en dag dryga 2-3 veckor efter fick jag ett mail från Erika där det stod: Hej Veronica. Tack för att ni ville dela med er av er historia och vi blev väldigt tagen av den. Som jag sa i telefonen så är det som ett lotteri för att komma med i Sofias Änglar och ni kom tyvärr inte vidare denna gång.