Till Mamma och Pappa

 
 
 
Det här inlägget skriver jag för att få ur mig lite känslor, tankar, tårar och en rädsla som infinner sig nu. Jag känner av rädslan då det snart är 1år sen vår mamma dog . Vet egenteligen inte vad jag är rädd för eftersom jag vet att dagen kommer att komma och vi kommer klara av den också. Igår va en väldigt jobbig dag, jag satt i bilen och bokstavligen talat skrek till mamma att hon va så dum som kunde göra samma sak mot oss som pappa gjorde när hon visste hur mycket pappa sårade henne och oss med sitt val att ta sitt liv.
 
Här dukade jag och mina barn upp en picknick på er gräsmatta vid de blommor pappa hade med kärlek planterat sommaren 2012. Vi satt där och mindes pappa med tårar och skratt . Vi minns din dans, dina skratt, dina galenskaper, din glimt i ögat och mycket mycket mer. Saknar dig så mycket pappa.
 
 
 
Mamma hade så mycket att leva för precis som pappa . Att ta sitt liv är en egoistiskt handling, man lämnar kvar en massa frågor och alla nära som sörjer, man tänker inte på hur vi som är kvar på jordelivet känner.
Det man tänker är att "dom klarar sig utan mig, dom kommer en dag förstå varför jag inte ville leva. Allt kommer gå bra för dom. Det ordnar sig. "
 
 
Ja vi lever kvar och vi tar en dag i taget. Jag försöker att planera in saker men jag vet att det kommer troligtvis inte bli som jag planerar inför de närmaste dagarna / veckorna ändå. Så varför lägga ner energi på det när jag behöver min energin för att stå på benen den närmaste tiden.
Du har kunnat varit med och stöttat och hjälpt oss med så mycke nu mamma. Jag hade behövt din närvaro och en kram från dig. Det är kämpigt som det är ändå med alla turer med Ljusdals Kommun och boendeanpassningen. Jag ber att du kommer nära mig igen som du gjorde i början.
Men då klarade jag inte av din närvaro och känsla av att du fanns vid mig, du va för levande vid min sida att jag inte kunde gå vidare och förstå att du verkligen inte fanns. Att du faktiskt var och är död.  
Jag va så arg, besviken och ledsen på dig, jag grät , svor, kände en hopplöshet .
 
 
 
Det jag inte kunde förstå va att jag inte kunde ta tillbaka dig. Hela tiden gick jag och trodde att jag kunde göra något för att få tillbaka dig. Om jag skyndade mig att göra något innan det va för sent så skulle jag kunna fixa allt. Jag skulle kunna ta tillbaka mamma från andra sidan till oss igen.
HELT SJUK tanke. Men så kände jag väldigt väldigt länge och fick panik över att jag måsta skynda mig innan det va för sent. Allt för att du va för nära mig mamma. Jag bad dig till slut att försvinna från mig, Du fick inte vara vid min sida för jag kunde ändå inte ta emot din kärlek, din hjälp eller din tröst. Jag vet att du visade dig för Ronja och jag kände hela tiden din närvaro. När jag avvisade dig gång på gång försvann du och sen dess har du inte kommit tillbaka. Jag avvisade dig för att jag skulle kunna gå vidare i mina tankar och ägna mina tankar och energier till min familj.
 
Din begravning blev så fin, vi ville inte kalla den begravning så vi sa att vi samlades för att minnas dig.
Vi satt allihop på lakan i gräset vid vår stuga. Min syster läste en dikt som hon skrivit, vi syskon hade valt en varsin låt som vi spelade. Jag valde "Det regnar och regnar" med Lasse Stefanz, Min syster valde "Ängeln i rummet" med Eva Dahlgren. Min brors val blev "Sol, vind och vatten" med Ted Gärdestad och  barnbarnen valde samma låt till dig som till sin morfar / farfar, "Vid en liten fiskehamn" med Lasse Stefanz. 
 
Vi gjorde även till dig som vi gjorde till pappa - vi skrev alla ner några rader till dig , saker som vi ville säga till dig, saker som vi saknade eller saker som vi förknippade med dig. Den här gången satte ditt barnbarn Josefin ihop alla budskap till dig och gjorde om texten till låten Hallelujah . Sedan spelades den upp live med sång och guitarr spel. En otroligt fin stund.
 
 
 
.  
 
 
 
 
Din begravning va lika fin pappa: Våra låtval till dig pappa gjorde vi för att minnas den du va. Du strålade ofta glädje och Vi valde med hjärtat dina låtar som du älskade. De låtar vi har minnen av, de låtar vi dansade till. Mitt val till dig va rätt svårt då vi ofta dansade till Elvis. Det blev låten " Jailhouse Rock " med Elvis. Min syster valde den låt som hon mindes att du och hon buggade in i en kaktus, det blev " Let´s Have A Party " med Wanda Jackson. Min bror valde en låt du tyckte mycket om: " Strövtåg i hembygden " med Mando Diao. Mamma valde den låt du brukade sjunga själv på : " Jag väntar vid min mila " med Harry Brandelius. Och dina barnbarn valde " Vid en liten fiskehamn " med Lasse Stefanz. Den spelades ofta i bilen när ni tog med era barnbarn på fiske, svamp/bär plockning eller för att handla . 
 
 
 
 
Nu vill jag att du kommer tillbaka och jag vill att du tar med dig pappa för jag saknar hans skratt <3 Jag behöver dansa med honom, det är ju midsommarafton i morron och vi ska dansa i gräset och äta din goda mat mamma. <3
Vi behöver er. 
 
 
 
 
 
 
Stefan
2017-06-22 @ 12:51:25

Åhhh så fint skrivet 💕
Saknar dom jag med Virran 💕
Nu kommer det en tår da

Jesper
2017-06-22 @ 18:14:31

sjukt fint skrivet virran!❤ sjukt vad jag saknar dom två

Erica
2017-06-22 @ 19:18:10

Så fint du skriver Vera 💕 Många varma midsommarkramar! 🌸🍓

Marie
2017-08-02 @ 23:49:21

Du skriver så tårarna rinner...jag har inte heller mina föräldrar i livet och det känns förjävligt rent ut sagt. Människor som inte själv upplevt det kan inte förstå den enorma avgrundsstora tomhet och ensamhet som det innebär. All lycka till dig och din familj ❤️

Svar: Hej. Tack för att du kommenterar och läst min blogg. Det är inte meningen att människor ska gråta när de läser min blogg, men jag är glad att jag kan beröra och komma fram med de känslor som faktiskt finns. Stor kram
Veronica




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Jouberts syndrom

Mitt barn har Jouberts syndrom

RSS 2.0