Mot Förvaltningsrätten rätten i Falun
Ja då va nästa möte och alla kompletteringar inlämnade och uppe i Nämnden igår. Idag ringde jag till våran kontaktman för att höra hur det hade gått. Jag fick svaret att det inte gick bra. De hade avslagit ALLT ! Och med det menar jag verkligen ALLT! . Jag blev så klart lite förvånad eftersom både Ronjas arbetsterapeut och läkare kom med jätte fina kompletteringar.
Jag frågade varför det blev så, och vår kontaktman sa att Nämnden tröck på att vi inte visste hur Ronjas utveckling kommer att bli, om den är bestående eller inte. JAAA den kommer vara kvarstående under HELA hennes uppväxttid och hela hennes liv vilket även läkaren skrev ordagrant i intyget. Han nämnde även att Ronja inte har en verbal kommunikation och måste därför vara i uppsikt hela tiden då hon ej kan förmedla sig verbalt. Vilket innebär att hon inte kan vara på entre planen om jag är uppe. Är jag uppe och städar, bäddar osv och hon vill mig något så ropar hon inte. Hon har aldrig höjt rösten för att ropa på någon av oss.
Då måste jag alltså bära upp de saker jag ska ha uppe först, sen bära upp Ronja för trapporna vilket inte är så lätt då det inte är så långt till 20 Kg sträcket. kvar. Samt att jag har problem med ryggen då jag är steloppererad.
Deras avslag grundades även på att åtgärderna i huset är "standardhöjande".
Det här är för Ronjas skull och våran avsikt är inte att höja husets standard. Det här vill vi göra för att underlätta för Ronja och vår familj.
De avslog även den ramp och det träningsrum som styrelsen i sitt första möte godkände. :-O Det ända som kom upp i mina tankar va att jag ska gå vidare med det här. Jag frågade hur jag ska göra för att få upp det i kammar rätten? Han skulle hjälpa oss som tur va. Jag ska "bara" skriva på en överklagan och sedan tar han över det och skickar till Falun.
Allt det här tar sån kraft från mig. Tårarna sprutade idag när jag hade lagt på luren och fått reda på det. Som tur va så var jag påväg till min terapeut och min läkare så en del tårar och ord kom när jag satt hos dom, de förstod att min orka inte riktigt finns där än.
Det är sommar och bara det gör mig nervös, om inte allt för många dagar så är det 1 år sen vår mamma lämnade oss också. Huvudvärken och tomheten hälsar välkommen igen.
Tur att Ronja är ett glatt barn med väldigt mycket kärlek !
Här ska hon och jag till att måla om köket hos hennes pappa :-) Och självklart har vi jobbarbyxorna på <3
Kram på er!!