Jag försökte att sansa mig men det gick inte lång stund förren jag sjönk ihop på golvet och började gråta . Vad är de som de inte förstår.... Ronja har ett livslångt rörelsehinder som hon har drabbas av och det finns skrivet i både läkarens och arbetsterapeutens utlåtande.  

 

Min nästa tanke va : hur ska jag göra med mitt hem.. Ska jag måsta sälja det.. Jag vill verkligen inte det. Men när det bara står så förfaller huset. Jag längtar hem så jag håller på att spricka snart. Hem till luften i Hennan , hem till den positiva energi som jag längtar efter, hem till lugnet och hem till vattnet och den underbara utsikten, hem till mitt hem. Jag vill att Ronja ska få samma chans som sina syskon att växa upp och uppleva Hennan som en del av hennes liv och hem.

 

Efter jag lugnat ner mig lite ringde jag till en väldigt god vän för att fråga hur jag nu ska tänka. Hon sa det jag redan viste men det va ändå skönt att höra det och få råd. Det är oerhört svårt att tänka klart och klokt en sån här gång. Allt känns hopplöst. En tanke som kom va  " om jag skulle starta en insamling för Ronja, om varje person skulle lägga en tia kanske det skulle täcka en del av utbyggnaden. Kanske vi skulle kunna bo hemma ändå ". 

Mina tankar rusade iväg på alla olika sätt. Det finns fonder, men jag ska ha orken att leta rätt på alla fonder och sedan söka. Jag har fått ett förslag på en fond av en kvinna här i trakten. Jag ska försöka ta mig i kragen och ringa och höra hur det ser ut och om jag har möjlighet att söka där. Möjlighet att söka vet jag att jag har, men det ska även finnas möjlighet för oss att ev få ett bidrag, det är ändå det som är de viktiga.

 

Min väninna och min bror sa att det går att överklaga. Ja det gör det. Men jag ska även ha orken till det. Det känns som att allt slutar i ett nej vart än jag vänder mig och vad än jag frågar . Jag försöker att vara positiv men nu har det varit en period för mig som jag bara inte har orkat vara positiv.  Jag ser Ronja utvecklas men jag ser även det hon inte klarar och jag mår så dåligt över att det har hänt. Hon är världens bästa och världens goaste jänta. I går när jag satt och grät på golvet kommer hon och tröstar mig, hon stryker mig på kinder och säger : men vännen, är du ledsen. Det kommer bli bra. Pappa trösta mamma, mamma ledsen. Krama mamma. " Och båda två kramar mig . Jag fortsätter att gråta och tårarna vill inte ge sig. Det blev för jobbigt att höra svaret som jag hoppas på skulle bli ett positivt svar.

 

Jag sitter här nu med svullna ögon funderar över livet i stort. Vad är viktigast.? Vad bottnar mina känslor i. ? Vad gör Ronja lycklig och vad gör mig lycklig. ? Vad gör min familj lycklig.? Jag vågar inte tänka . Det är fortfarande så många som har det värre än oss, men för mig är det just nu Ronja det gäller.