Ronja ska inte bli utelämnad i vårt eget hus.
Ronjas pappa och jag är särbos. Han hade redan ett hus när vi träffades och jag hade ju mitt, ingen ville sälja så då blev det så här. I båda husen är det trångt, men vi "bor" nu allihop hos pappan.
Problemet som är i mitt hus är att det är trångt och Ronja får inte plats att gå med sin rullator som hon borde. Det är 3 våningar och vi har duschen i källarvåningen. Det är ingen gillestuga, utan bara en källare med tvättstuga, grovingång och matkällare.
Dit kommer man genom att ta sig ner via en väldigt smal och brant trappa. Jag ska tillägga att huset är från 30-talet och då byggdes det väldigt konstiga vingklar och vrår.
Fotograf: Yvonne Bill.
https://www.facebook.com/fotografyvonnebill/?fref=ts#
Eftersom Ronja inte går måste vi bära henne ner för trappen för att komma till duschen/tvättstugan, vilket är en fara för både henne och den som bär henne.
Toaletten är på entreplan och är 1,20 M * 1,20 M stort (litet). Alltså finns bara plats för en toalett, ett handfat och en person som knappt kan röra sig. Toaletten är byggd under trappan som leder upp till övervåningen. Så alltså kan man inte stå raklång inne på toaletten. Men det här har inte varit till något större problem i mina andra barns uppväxt. De har ju kunnat klarat sig själv då de gått både in och ut från toaletten, ner och upp för trapporna själv.
Nu kommer ju inte Ronja in med sin rullator på toaletten så vi har ansökt om ombyggnation för handikappanpassning.
I dagsläget finns det massor av problem som vi stött på i våra hus som man inte tänker på som förälder med barn som går själv. Inte som jag gjorde med mina äldre barn iallafall. Jag måste bära henne till alla våningar och nu är Ronja så stor så hon väger inte som en fjäder direkt. Jag vägde henne idag och det slutade på 15 KG.
Min rygg klarar inte av att bära henne säkert i trappor. Golven är kalla eftersom det till viss del är matkällare under endreplanen. Det har alltid varit kallt där men vi som kan gå sätter på oss tjocksockor och sen är det problemet löst , ( för oss ). Ronja vistas hela tiden på golvet och hon blir iskall i kroppen när hon är hos mig. Vi sover på övervåningen då det endast är ett vardagsrum , kök och 2 hallar på mitterplan. Jag måste alltså bära henne upp och ner även i den trappan. Det här kommer inte att hålla. Snart väger hon 20 KG och då finns inte en chans att jag kan bära henne varken till duschen eller sängen.
Nu är det så att vi inte kan bo kvar i det huset så länge som vi inte får någon hjälp.
Vi har inte kunnat bott hos mig sen i höstas. Det börjar verkligen tära på nerverna att inte kunna få vara hemma. Jag längtar hem till mig , jag längtar efter att få min dagliga dos av energi och jag längtar efter mina saker, mitt lilla pippihus och Ronjas andra leksaker. Habiliteringen har hjälpt oss med att se vad som ska göras i ombyggnationen. Vi har pratat med en kommunman som ska försöka hjälpa oss. Han har i sin tur tagit hjälp av en byggkonsult som har varit och mätt i alla vinklar och vrår. Vi väntar nu på papper från byggkonsulten för att vi ska kunna lämna till olika byggfirmor som ska lämna kostnadsförslag. Jag vill att det här skulle hänt helst igår för det är otroligt frustrerande att gå och vänta på någnting som man vet kommer att ta tid att godkänna av kommunen. HERRGUD hjälp oss nån gång. Jag önskar att det här året blir mitt år. Jag orkar inte med några mer bakslag och smällar. Jag vill kunna bo i mitt eget hus och jag vill att Ronja ska kunna ha lika stor rätt som oss att vistas där vi är. Ronja tillhör familjen och där vi är ska hon också få vara, jag vill inte att hon ska känna sig utelämnad. Vi väntar med både spänning och rädsla för vad kommunen kommer att godkänna, kommer vi få överklaga deras beslut eller blir det ett glädjande besked för oss. Svaret på det hoppas jag kommer snart.
